.

När jag bodde i USA var det ett vanligt förekommande fenomen att folk på tunnelbanan stod och predikade om Gud, the Holy Bible och yada yada yada.
Oftast tog folk inte så stor notis om dessa självutnämda förmedlare av Guds budskap, kanske för att folk i en storstad som NY är så luttrade?
Kanske för att de flesta faktiskt är religösa och tror på Gud, Fadern och den Helige Ande.

I Sverige är vi långt ifrån så dedikerade.
Imorse när jag satt på pendeln till Köpenhamn, kliver det, precis innan avgång, på en ung man med en tummad bibeln full med små post-it-lappar i sin hand.
Och mycket riktigt.
Samtidigt som tåget rullar ut från Malmö C ställer sig mannen upp och börjar mala på om den "rätta vägen".
Vid det här laget har även jag blivit lite luttrad så jag har alltid MP3:an med mig. Man vet aldrig när den kan komma in handy (småbarn som skriker, folk som smaskar, folk som testar igenom alla sina mobilsignaler samt alla konversationer mellan samtliga elever på KBH kosmetologskola är saker som kan vara bra att avskärma sig från med hjälp av tex "Duffy").

Men folk runt omkring, de var inte sena att reagera.
Det började med ett unisont:
Hysch!!!
Och slutade med att folk mer eller mindre skrek åt predikanten dra åt helvete (ok inte ordagrant men nästan).

Är inte Sverige ett lustigt land.
Om någon blir nedslagen på öppen gata är det ingen som ingriper.
Men fan ta den som pratar om Jesus innan man har fått i sig dagens första kopp Java - då jävlar!