Hur går det med kotten då?
Jo tackar som frågar, det går ganska bra.
Sköterskan på BVC sa att om vi bara gav lite tillägg så skulle vi snart märka att vi hade fått en ny bebis.
Och det hade hon alldeles rätt i.
Från att ha skrikit och gnällt varjet vaket ögonblick har vi nu en glad och mycket vaken liten kotte som skrattar och ler, som nöjt leker med sina gosedjur och som gärna sitter långa stunder i sin babysitter och iaktar mamma och pappa.
Sjävklart har han sina moments och ibland hela dagar då livet fortfarande inte känns super-great vare sig för honom eller hans mamma.
Men det kan jag leva med när solstrålarna kommer där imellan.
Ett litet leende kan radera en hel eftermiddags gnäll eller en natts förlorad sömn.
Life on a sunny day!
Happy Kid
De senaste dagarnas tillägg börjar ge resultat.
Det är en helt ny Kotte vi har att göra med.
Han ler, pratar med sina kompisar i gymet, gymnastiserar och ler, flera gånger om dagen.
Visst har han sina skrikperioder fortfarande (han har tydligen fått både sin mammas temperament och tålamod - BINGO) men det kan man ju leva med när man får lite solsken i mellan varven.
NU kan jag förstå att folk faktiskt tycker att det är kul med barn!
Kotten (i sina judobyxor) hänger i gymet med sin buddy A!
Det är en helt ny Kotte vi har att göra med.
Han ler, pratar med sina kompisar i gymet, gymnastiserar och ler, flera gånger om dagen.
Visst har han sina skrikperioder fortfarande (han har tydligen fått både sin mammas temperament och tålamod - BINGO) men det kan man ju leva med när man får lite solsken i mellan varven.
NU kan jag förstå att folk faktiskt tycker att det är kul med barn!
Kotten (i sina judobyxor) hänger i gymet med sin buddy A!
Amningen
Amningens vara eller icke vara är en het potatis.
Vi har nu gett ersättning, en liten skvätt varje dag sedan i torsdags och det står ganska klart att Kotten behöver mer mat än vad mina små stackars rattar producerar för tillfället.
Jag är dock lite rädd för att ge bebbsen för mycket ersättnig med en gång, då kanske vi ger Kotten värsta magknipen istället och helst av allt vill jag ju att amningen ska fungera, om inte annat som komplement.
Men trots ersättningen så är det en långt ifrån glad bebbse som vi tampas med från morgon till kväll.
Han är ledsen för det mesta, nöjd blir han om man går med honom, alternativt tar en promenad med vagnen.
Att lägga honom i vagnen när man är hemma är helt uteslutet. Han SKA vara i famnen, 24/7 och helst ska man gå med honom för att hålla tårarna borta.
Han har sina glada, pigga tillfällen men dessa är ganska sällsynta och varar i snitt i 5 minuter.
När man som nu i helgen flera som hjälps åt att trösta, bära, vyscha och rulla vagn så är det så klart helt ok.
Men i veckorna när jag sitter med ett barn som skriker bara jag lägger honom i vagnen för att borsta tänderna, då är livet mindre kul, både för honom och för mig.
Troligen räcker inte mängden ersättning för att göra honom mätt så därför har vi bestämt oss för att succsesivt öka dosen.
Om det är så att Kotten till slut väljer att helt rata rattarna så får vi helt enkelt leva med det.
För så slutkörda som både jag och min son är just nu det håller inte riktigt i längden.
Vi har nu gett ersättning, en liten skvätt varje dag sedan i torsdags och det står ganska klart att Kotten behöver mer mat än vad mina små stackars rattar producerar för tillfället.
Jag är dock lite rädd för att ge bebbsen för mycket ersättnig med en gång, då kanske vi ger Kotten värsta magknipen istället och helst av allt vill jag ju att amningen ska fungera, om inte annat som komplement.
Men trots ersättningen så är det en långt ifrån glad bebbse som vi tampas med från morgon till kväll.
Han är ledsen för det mesta, nöjd blir han om man går med honom, alternativt tar en promenad med vagnen.
Att lägga honom i vagnen när man är hemma är helt uteslutet. Han SKA vara i famnen, 24/7 och helst ska man gå med honom för att hålla tårarna borta.
Han har sina glada, pigga tillfällen men dessa är ganska sällsynta och varar i snitt i 5 minuter.
När man som nu i helgen flera som hjälps åt att trösta, bära, vyscha och rulla vagn så är det så klart helt ok.
Men i veckorna när jag sitter med ett barn som skriker bara jag lägger honom i vagnen för att borsta tänderna, då är livet mindre kul, både för honom och för mig.
Troligen räcker inte mängden ersättning för att göra honom mätt så därför har vi bestämt oss för att succsesivt öka dosen.
Om det är så att Kotten till slut väljer att helt rata rattarna så får vi helt enkelt leva med det.
För så slutkörda som både jag och min son är just nu det håller inte riktigt i längden.
Thank heaven för ersättning
Jag blandade ihop minsta dos av bröstmjölksersättning som maken sedan fick ge Kotten med flaska.
Han drog i sig rubbet på ett par minuter.
Jag tror att vi har hittat roten till problemet.
Min lättnad visste inga gränser och Kotten verkade helnöjd.
Nu återstår att se om det kommer att påverka amningen eller ej.
BVC - viktkontroll
De senaste 2 veckorna har inte precis varit någon dans på rosor.
Kotten har varit extremt missnöjd och ägnat större delen av sin vakna tid med att uttrycka detta i form av vrålskrik.
Nattsömnen har även den blivit lidande av detta och för det mesta har jag sovit upphackat, 2-3 timmar åt gången.
Detta har gjort både mig och maken till ganska buttra figurer som gjort det bästa för att inte ta ut frustrationen på varandra. För egen del har jag föredragit när Kotten har sovit och både en och två gånger har jag funderat på varför vi gav oss in i det här över huvud taget.
Man känner sig ganska låg och en smula oduglig när inget funkar och ens barn verkar konstant trött på tillvaron.
Men idag på BVC fick vi det som förhoppningsvis kan vara förklaringen.
På 2 veckor har Kotten bara ökar 160 gram i vikt, det vill säga alldeles för lite.
Det verkar med andra ord som att mjölken inte räcker till (trots att det känns som att jag inte gör annat än att amma...).
Jag fick rådet att testa ersättning.
Självklart hade jag föredragit att amma 100% men om en flaska ersättning per dygn kan göra mitt barn till ett gladare barn så tänker jag inte ens fundera på saken.
Idag blir det helt enkelt ersättning till kvällmål och så är det med det!
Kotten har varit extremt missnöjd och ägnat större delen av sin vakna tid med att uttrycka detta i form av vrålskrik.
Nattsömnen har även den blivit lidande av detta och för det mesta har jag sovit upphackat, 2-3 timmar åt gången.
Detta har gjort både mig och maken till ganska buttra figurer som gjort det bästa för att inte ta ut frustrationen på varandra. För egen del har jag föredragit när Kotten har sovit och både en och två gånger har jag funderat på varför vi gav oss in i det här över huvud taget.
Man känner sig ganska låg och en smula oduglig när inget funkar och ens barn verkar konstant trött på tillvaron.
Men idag på BVC fick vi det som förhoppningsvis kan vara förklaringen.
På 2 veckor har Kotten bara ökar 160 gram i vikt, det vill säga alldeles för lite.
Det verkar med andra ord som att mjölken inte räcker till (trots att det känns som att jag inte gör annat än att amma...).
Jag fick rådet att testa ersättning.
Självklart hade jag föredragit att amma 100% men om en flaska ersättning per dygn kan göra mitt barn till ett gladare barn så tänker jag inte ens fundera på saken.
Idag blir det helt enkelt ersättning till kvällmål och så är det med det!
En liten Lady
En lååååååååååg dag!
I natt sov kotten mellan midnatt och halv sex.
Sweet tyckte jag.
Men han tog igen det idag.
Från det att han bestämde sig för att stiga upp runt klockan nio fram till klockan tio ikväll har han varit all over sin mummy.
Undantaget ett långpromenad ner på stan och tillbaka.
Jag lyckades dess utom sno en tvättid av grannen, jag trodde vi hade tid idag men det var i själva verket i morgon.
Det är ju inte så att man stannar upp och dubbelcheckar när man ÄNTLIGEN har fått sin kotte att komma till ro i vagnen.
Övrig tid idag har annars sett ut som följer:
1. Kotten tjuter för full hals.
2. Mamman försöker trösta genom att amma.
3. Kotten somnar.
4. Mamman pustar ut.
5. Kotten sover en kvart.
6. Kotten vaknar och börjar tjuta igen.
7. Mamman börjar om med att trösta och amma...
Nog för att jag förstod att jag skulle vara bunden till hemmet som småbarnsmamma, men kedjad i soffan, det var mer än vad jag hade räknat med.
Nu ber jag en stilla bön att natten ska bli något lugnare än de senaste 6 timmarna varit...
Sweet tyckte jag.
Men han tog igen det idag.
Från det att han bestämde sig för att stiga upp runt klockan nio fram till klockan tio ikväll har han varit all over sin mummy.
Undantaget ett långpromenad ner på stan och tillbaka.
Jag lyckades dess utom sno en tvättid av grannen, jag trodde vi hade tid idag men det var i själva verket i morgon.
Det är ju inte så att man stannar upp och dubbelcheckar när man ÄNTLIGEN har fått sin kotte att komma till ro i vagnen.
Övrig tid idag har annars sett ut som följer:
1. Kotten tjuter för full hals.
2. Mamman försöker trösta genom att amma.
3. Kotten somnar.
4. Mamman pustar ut.
5. Kotten sover en kvart.
6. Kotten vaknar och börjar tjuta igen.
7. Mamman börjar om med att trösta och amma...
Nog för att jag förstod att jag skulle vara bunden till hemmet som småbarnsmamma, men kedjad i soffan, det var mer än vad jag hade räknat med.
Nu ber jag en stilla bön att natten ska bli något lugnare än de senaste 6 timmarna varit...
Förlossningen
Tisdagen den 20:e april åkte vi till MAS för en tredje överburenhetskontroll. Jag hade vid det här laget gått 42 hela veckor + 17 dagar men mådde oförskämt bra. Min önskan var att låta det hela komma igång av sig själv men det fanns inga indikationer på att det var på G och vid det här laget började det bli snålt med fostervatten så därför blev jag inlagd på en näst intill fullbelagd Förlossningsavdelning. Klockan 16.00 fick jag en omgång gelé och sen bevakades jag i en timme. Effekten av gelén uteblev. Klockan elva på kvällen var det dags för gelé-dos nummer 2. Den här gången gav det lite effekt men långt ifrån några riktiga värkar. Maken skickades därför hem och jag la mig för att sova. Jag erbjöds avslappnande medicin om smärtan itog men jag var rätt så säker på att det inte skulle behövas. En timme senare fick jag äta upp mina ord och drog så ledes i mig en pillercocktail. (Först får man inte äta någonting på 9 månader men när det är dags proppar de en full med droger, som men annan junkie.) Lyckades sova en timme innan jag vaknade av att smärtan blev kraftigare. Klockan tre på natten blev jag överflyttad till Prenatal - Förlossningen var fullbelagd och mitt rum behövdes till någon som faktiskt skulle föda.
Fick en och en halv timmes sömn innan jag vaknade av att värkarna började komma igång. Ringde maken som var på plats runt halv sju på morgonen och strax där efter drog cirkusen igång på allvar. Själva förlossningen är för mig ganska luddig. Jag hade sinnessjukt ont, och var samtidigt lite chockad. Dels för att det gjorde SÅ ont, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, och dels för att jag hanterade smärtan så dåligt. Jag har normalt sett en ganska hög smärt-tröskel och jag tycker att jag känner min kropp bra men det här gick absolut inte att kontrollera.
De första timmarna var jag kvar på Prenatal, Förlossningen hade fortfarande fullt upp men det var bara positivt för på Prenatal fick jag en egen barnmorska som hela tiden stod på stand by. Efter hela "här-får-du-lavemang-säg-god-bye-till-din-värdighet-proceduren" fick jag tre nålar i skallen (Whisky-pinnen) men det var inte till någon större hjälp. Då fick jag den något mer effektiva TENS till min hjälp. Men så fick jag en värk som i princip höll i sig i tio minuter och då plockade BM fram det tunga artilleriet, en spruta morfin rakt in i skinkan. Jag har aldrig tagit droger och det här kommer definitivt inte få mig att börja, jag var HELT borta. Men inte tillräckligt borta för att känna av nästa tio minuters värk som vägrade ge sig. Då äntligen fick jag klartecken på att få komma in på förlossningen. En välmenande sköterska kom in med en rullstol och frågade om jag kunde "hoppa upp". Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men det var nog inte särskilt trevligt. Till slut la de mig på en brits och körde mig genom receptionen över till Förlossningen.
Jag SKREK hela vägen. Nu när jag tänker på det så här i efterhand framstår jag lite som en mad person men just då var det helt utom min kontroll.
Inne på förlossningen fick jag äntligen bekanta mig med Lustgastuben och jisses vilka bra kompisar vi blev. Jag tror inte jag släppte den där masken en sekund från det jag fick den i mina händer. Att ta lustgas var lite som att uppleva sin första fjortisfylla igen. Så jag svävade mellan gamla minnen från en svunnen tonår och tillbaka till nutid och det faktum att jag låg och födde barn. Märkligt, man kände sig liksom lite "busig", som om man gjorde något man inte får eller borde.
Krystvärkarna som alla pratar om som en lättnad när de väl kommer var för mig det värsta. Vid det här laget var jag helt slut eftersom öppningsskedet gått så fort (Epiduralen "missade" jag, det var för sent för den när jag väl kom in på Förlossningen) och jag kände inte riktigt att jag mäktade med. När min svärmor väntade min man gick även hon tre veckor över tiden innan hon blev igångsatt. Men maken var inte särskilt sugen på att komma ut och till slut blev det akut kejsarsnitt eftersom han höll på att stryka med. Eftersom våra graviditeter varit så lika hela vägen var jag livrädd för att det inte skulle fungera i slutskedet och att samma sak skulle upprepa sig för mig som för min svärmor.
Så till slut, efter en halvtimmes (?) krystvärkar då jag skrikit som en stucken gris utan resultat bestämde jag mig:
- Nu ska ungen UT!
Så jag slutade skrika och krystade för kung och fosterland.
Och ut kom han.
Klockan 13.22 onsdagen den 21:a april 2010!
Fick en och en halv timmes sömn innan jag vaknade av att värkarna började komma igång. Ringde maken som var på plats runt halv sju på morgonen och strax där efter drog cirkusen igång på allvar. Själva förlossningen är för mig ganska luddig. Jag hade sinnessjukt ont, och var samtidigt lite chockad. Dels för att det gjorde SÅ ont, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, och dels för att jag hanterade smärtan så dåligt. Jag har normalt sett en ganska hög smärt-tröskel och jag tycker att jag känner min kropp bra men det här gick absolut inte att kontrollera.
De första timmarna var jag kvar på Prenatal, Förlossningen hade fortfarande fullt upp men det var bara positivt för på Prenatal fick jag en egen barnmorska som hela tiden stod på stand by. Efter hela "här-får-du-lavemang-säg-god-bye-till-din-värdighet-proceduren" fick jag tre nålar i skallen (Whisky-pinnen) men det var inte till någon större hjälp. Då fick jag den något mer effektiva TENS till min hjälp. Men så fick jag en värk som i princip höll i sig i tio minuter och då plockade BM fram det tunga artilleriet, en spruta morfin rakt in i skinkan. Jag har aldrig tagit droger och det här kommer definitivt inte få mig att börja, jag var HELT borta. Men inte tillräckligt borta för att känna av nästa tio minuters värk som vägrade ge sig. Då äntligen fick jag klartecken på att få komma in på förlossningen. En välmenande sköterska kom in med en rullstol och frågade om jag kunde "hoppa upp". Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men det var nog inte särskilt trevligt. Till slut la de mig på en brits och körde mig genom receptionen över till Förlossningen.
Jag SKREK hela vägen. Nu när jag tänker på det så här i efterhand framstår jag lite som en mad person men just då var det helt utom min kontroll.
Inne på förlossningen fick jag äntligen bekanta mig med Lustgastuben och jisses vilka bra kompisar vi blev. Jag tror inte jag släppte den där masken en sekund från det jag fick den i mina händer. Att ta lustgas var lite som att uppleva sin första fjortisfylla igen. Så jag svävade mellan gamla minnen från en svunnen tonår och tillbaka till nutid och det faktum att jag låg och födde barn. Märkligt, man kände sig liksom lite "busig", som om man gjorde något man inte får eller borde.
Krystvärkarna som alla pratar om som en lättnad när de väl kommer var för mig det värsta. Vid det här laget var jag helt slut eftersom öppningsskedet gått så fort (Epiduralen "missade" jag, det var för sent för den när jag väl kom in på Förlossningen) och jag kände inte riktigt att jag mäktade med. När min svärmor väntade min man gick även hon tre veckor över tiden innan hon blev igångsatt. Men maken var inte särskilt sugen på att komma ut och till slut blev det akut kejsarsnitt eftersom han höll på att stryka med. Eftersom våra graviditeter varit så lika hela vägen var jag livrädd för att det inte skulle fungera i slutskedet och att samma sak skulle upprepa sig för mig som för min svärmor.
Så till slut, efter en halvtimmes (?) krystvärkar då jag skrikit som en stucken gris utan resultat bestämde jag mig:
- Nu ska ungen UT!
Så jag slutade skrika och krystade för kung och fosterland.
Och ut kom han.
Klockan 13.22 onsdagen den 21:a april 2010!
En upp - en ner!
Promenaden till BVC gick galant, både dit och hem.
Kotten sov förnöjsamt hela tiden, undantaget vägningen, han är lite frusen av sig.
Och vi fick goda nyheter, Kotten hade gått upp 400 gram sedan i söndags och mamma hade gått ner ett kilo.
Alla nöjda och glada.
Piggaste mamman i stan!
My crazy life
Första besöket på BVC idag.
Vi tänkte gå dit.
Min mage är dock... ...well inte riktigt som den ska....
Det här kan sluta hur som helst!
Vi tänkte gå dit.
Min mage är dock... ...well inte riktigt som den ska....
Det här kan sluta hur som helst!
Mr Paddington
Farmor och farfar kom med en ny buddy till kotten!
We are family
Det slår en vid de mest otippade tillfällen.
Vi är en familj nu.
Vi är en familj nu.
Feel the love
När man får barn får man verkligen känna på begreppet kärlek.
Sms, mail, telefonsamtal, drösvis med hälsningar på facebook, blogginlägg och kommentarer här på bloggen.
Det är helt otroligt.
Han har verkligen tur vår lille kotte, så efterlängtad och så högt älskad.
Maken är värst :)
Han kan inte gå förbi sin son utan att med gråtmild röst tala om hur fin han är, och duktig och sötast.
Och när sonen bestämde sig för att kissa ner både sig själv och sin pappa under ett blöjbyte skrattade maken nöjt över hur duktig hans son var på att lätta på trycket.
Det är alltså sant, man blir lite störd av att få barn.
Man kan kämpa emot för fulla muggar men i slutändan är man precis som alla andra.
Och det är fantastisk gött må jag säga!
Det är årtusendets otydligaste bild med vilje. Har inte riktigt bestämt mig om jag ska outa mitt stackast barn på nätet redan... Får fundera lite till...
Sms, mail, telefonsamtal, drösvis med hälsningar på facebook, blogginlägg och kommentarer här på bloggen.
Det är helt otroligt.
Han har verkligen tur vår lille kotte, så efterlängtad och så högt älskad.
Maken är värst :)
Han kan inte gå förbi sin son utan att med gråtmild röst tala om hur fin han är, och duktig och sötast.
Och när sonen bestämde sig för att kissa ner både sig själv och sin pappa under ett blöjbyte skrattade maken nöjt över hur duktig hans son var på att lätta på trycket.
Det är alltså sant, man blir lite störd av att få barn.
Man kan kämpa emot för fulla muggar men i slutändan är man precis som alla andra.
Och det är fantastisk gött må jag säga!
Det är årtusendets otydligaste bild med vilje. Har inte riktigt bestämt mig om jag ska outa mitt stackast barn på nätet redan... Får fundera lite till...
Kotten is in da House
Jaha - nu jag mamma!
Helt galet och HELT fantastiskt.
Förlossningen var dock allt annat än fantastisk.
Det är faktiskt det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Tur då att resultatet blev så bra.
Får bli mer utförlig en annan dag.
Nu ska jag återgå till att beundra min bebis.
VEM var det som sa att man behöver tv när man har småbarn - ha ha!
Helt galet och HELT fantastiskt.
Förlossningen var dock allt annat än fantastisk.
Det är faktiskt det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Tur då att resultatet blev så bra.
Får bli mer utförlig en annan dag.
Nu ska jag återgå till att beundra min bebis.
VEM var det som sa att man behöver tv när man har småbarn - ha ha!
Sjukhusrapport
Förmiddagen har spenderats på MAS för att "testa" kotten.
Han verkar trivas alldeles utmärkt där han är för alla värden är tipp topp (både hans och mina) men några indikationer på att han skulle vara på g finns inte.
Med tanke på att han verkar trivas och må bra såg jag ingen anledning att bli igångsatt.
Föredrar om det hela får gå av sig självt.
Så nu blir det besök på MAS varannan dag ett par dagar till och om den lille mannen vägrar samarbeta får vi väl kick-starta honom någon gång under nästa vecka.
Fördelen med det här är att man får en chans till kvalitetstid med sin make, idag i form av frulle på stan.
Ok att det är drygt att gå så här långt över tiden men let´s face it.
Våren är mer än på G så att få vara ledig och bara vara just nu är en lyx utan dess like!
Ett nytt alternativ
Jag lovade ju att ge mig på Riccin-oljan om kotten inte gav sig till känna idag.
Men Annie tipsade om Spikmatta.
Det lät onekligen bättre.
Om inte annat så kanske det kan mjuka upp min stackars rygg som ömmar en smula efter 9 timmar på språng idag.
Men Annie tipsade om Spikmatta.
Det lät onekligen bättre.
Om inte annat så kanske det kan mjuka upp min stackars rygg som ömmar en smula efter 9 timmar på språng idag.
Kottens crib
Nu har jag snart gått hemma i 3 veckor. Under de tre veckorna har jag med liv och lust gett mig på Kottens rum.
Yet again finns det 3000 självutnämnda baby-experter som menar att man ska vänta med att förbereda för barnet till det faktiskt är på plats.
Det skiner jag i.
Gissar att jag kommer ha andra saker att tänka på än flaggspel och hemsydda sängkläder once vår lille gosse behagat komma ut.
Så jag har gått bananas med symaskinen och nu är jag nästan klar bortsett från en vitrinskåpsdörr som gick sönder och som IKEA sedan drog tillbaka. Det blir kanske en ny bänkföljetong av det hela!?
Min och makens gamla Snobben (Snobbar?) i mammas gamla docksäng.
Inget barnrum är komplett utan lite Elsa Beskow.
Gamla soffkuddar fick nya överdrag. Maken svär över dem för han tycker att de är i vägen var han än går. Men varenda unge som får syn på dem kastar sig på dem och tycker att de är supermysiga.
So the "kudds" are staying!
Påslakan av gamla linnelakan och tyg från Stoff och Stil till spjälsängen. Ett orkade jag med sen tröttnade jag... :)
Svärmors docka och svärfars bil. Gulligt!
Makens gamla lampa.
Broderna hjälpte mig med tavlorna. Så fint att de använder skrivstil i brödtexten i den franska versionen av Babar tycker jag.
Flaggspel. Underbara Clara har en bra beskrivning på hur man fixar till ett enkelt på sin blogg.
Yet again finns det 3000 självutnämnda baby-experter som menar att man ska vänta med att förbereda för barnet till det faktiskt är på plats.
Det skiner jag i.
Gissar att jag kommer ha andra saker att tänka på än flaggspel och hemsydda sängkläder once vår lille gosse behagat komma ut.
Så jag har gått bananas med symaskinen och nu är jag nästan klar bortsett från en vitrinskåpsdörr som gick sönder och som IKEA sedan drog tillbaka. Det blir kanske en ny bänkföljetong av det hela!?
Min och makens gamla Snobben (Snobbar?) i mammas gamla docksäng.
Inget barnrum är komplett utan lite Elsa Beskow.
Gamla soffkuddar fick nya överdrag. Maken svär över dem för han tycker att de är i vägen var han än går. Men varenda unge som får syn på dem kastar sig på dem och tycker att de är supermysiga.
So the "kudds" are staying!
Påslakan av gamla linnelakan och tyg från Stoff och Stil till spjälsängen. Ett orkade jag med sen tröttnade jag... :)
Svärmors docka och svärfars bil. Gulligt!
Makens gamla lampa.
Broderna hjälpte mig med tavlorna. Så fint att de använder skrivstil i brödtexten i den franska versionen av Babar tycker jag.
Flaggspel. Underbara Clara har en bra beskrivning på hur man fixar till ett enkelt på sin blogg.
Förvaring
Jiiiiiiiiises vad jag har varit igång idag.
Mötte upp mamma på IKEA för frukost klockan halv elva.
Efter frullen återupptog jag jakten på förvaring till kottens rum.
Blev utbudad (inte utbuad) på ett vitrinskåp på Lauritz igår så idag var det bara att ta nya tag.
Och jag hittade faktiskt en lösning som föll mig i smaken.
Good old BILLY.
Med dörrar.
Maken opponerar sig mot glasdörrar i ett barnrum.
Det ignorerar jag.
Det estetiska väger tyngre än det praktiska i det här fallet.
I värsta fall får vi byta dörrarna när tid är...
Så nu vet maken vad han ska pyssla med i helgen :)
Mötte upp mamma på IKEA för frukost klockan halv elva.
Efter frullen återupptog jag jakten på förvaring till kottens rum.
Blev utbudad (inte utbuad) på ett vitrinskåp på Lauritz igår så idag var det bara att ta nya tag.
Och jag hittade faktiskt en lösning som föll mig i smaken.
Good old BILLY.
Med dörrar.
Maken opponerar sig mot glasdörrar i ett barnrum.
Det ignorerar jag.
Det estetiska väger tyngre än det praktiska i det här fallet.
I värsta fall får vi byta dörrarna när tid är...
Så nu vet maken vad han ska pyssla med i helgen :)
Sockor för de små
Strumporna från Trumpette är ju löjligt söta.
Men mina luttrade vänner med småbarn påstår att kottarna tappar i snitt en strumpa om dagen.
Då känns ett 3-pack från H&M för 50-lappen mer vettigt.
Men fina är dem!
Men mina luttrade vänner med småbarn påstår att kottarna tappar i snitt en strumpa om dagen.
Då känns ett 3-pack från H&M för 50-lappen mer vettigt.
Men fina är dem!
Mini-stick!
Syrrans svärmor, Ingrid är en fena på att sticka.
Något som jag är otroligt tacksam för.
Förra julen fick jag ett par handstickade raggisar av henne.
Med tanke på att min mormor (som var den enda kvinnan i vår familj som kunde hantera ett par stickor) är död sedan nästan 20 år tillbaka så är dessa hemmaknåpade gåvor av extra stort värde.
Nu har Ingrid varit i farten igen och igår fick vi detta lilla kit till vår blivande son.
LYCKA!!!
