.

Det är på alla sätt och vis helt galet.

Å ena sidan känns det som det var igår jag låg på BB och skrek som en stucken gris.

Å andra sidan känns det som att livet före Kotten inte ens har existerat.

Sen jag fick barn tänker jag ofta på in farmor.

Två år innan hon fick min pappa och innan hon hade träffat min farfar blev hon gravid med en annan man.

De två var inte gifta och mannen i fråga var inte särskilt intresserad av att gifta sig heller så han åkte till England för att engagera sig i andra världskriget. Kvar i Sverige var farmor med ett oäkta barn i magen.

Mannens mamma, barnets farmor, ville adoptera sitt ofödda barnbarn men hennes man sa nej.

Så för farmor fanns ingen annan utväg än att lämna bort sitt barn till två främmande människor.

Efter att farmor fött sin dotter fick hon ha henne hos sig en hel månad innan fosterföräldrarna tog över.

Tänk - en hel månad fick hon chansen att bekanta sig och förälska sig i sitt barn innan hon tvingades lämna henne ifrån sig henne.

Jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur fruktansvärt detta måste ha varit.

Min farmor träffade min faster en gång när han var 6-7 år gammal men sedan bröt hon kontakten. Min gissning är att det var för smärtsamt att se henne men inte få ta henne med sig.

När min faster var omkring 30 och själv hade fått barn beslutade hon sig för att söka upp min farmor och de sista 30 åren av farmors liv hade de kontakt. Bland annat uppmuntrade min farmor min faster att utbilda sig, något som hon inte gjort utan farmors stöd.
På ett sätt tror jag att farmor och min faster repade sin relation under de sista 30 åren, det var inte min farmors beslut att lämna ifrån sig sitt barn.
Men frågan är om man någonsin kommer över sorgen att ha tvingats ge upp sitt barn!?