Förlossningen
Tisdagen den 20:e april åkte vi till MAS för en tredje överburenhetskontroll. Jag hade vid det här laget gått 42 hela veckor + 17 dagar men mådde oförskämt bra. Min önskan var att låta det hela komma igång av sig själv men det fanns inga indikationer på att det var på G och vid det här laget började det bli snålt med fostervatten så därför blev jag inlagd på en näst intill fullbelagd Förlossningsavdelning. Klockan 16.00 fick jag en omgång gelé och sen bevakades jag i en timme. Effekten av gelén uteblev. Klockan elva på kvällen var det dags för gelé-dos nummer 2. Den här gången gav det lite effekt men långt ifrån några riktiga värkar. Maken skickades därför hem och jag la mig för att sova. Jag erbjöds avslappnande medicin om smärtan itog men jag var rätt så säker på att det inte skulle behövas. En timme senare fick jag äta upp mina ord och drog så ledes i mig en pillercocktail. (Först får man inte äta någonting på 9 månader men när det är dags proppar de en full med droger, som men annan junkie.) Lyckades sova en timme innan jag vaknade av att smärtan blev kraftigare. Klockan tre på natten blev jag överflyttad till Prenatal - Förlossningen var fullbelagd och mitt rum behövdes till någon som faktiskt skulle föda.
Fick en och en halv timmes sömn innan jag vaknade av att värkarna började komma igång. Ringde maken som var på plats runt halv sju på morgonen och strax där efter drog cirkusen igång på allvar. Själva förlossningen är för mig ganska luddig. Jag hade sinnessjukt ont, och var samtidigt lite chockad. Dels för att det gjorde SÅ ont, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, och dels för att jag hanterade smärtan så dåligt. Jag har normalt sett en ganska hög smärt-tröskel och jag tycker att jag känner min kropp bra men det här gick absolut inte att kontrollera.
De första timmarna var jag kvar på Prenatal, Förlossningen hade fortfarande fullt upp men det var bara positivt för på Prenatal fick jag en egen barnmorska som hela tiden stod på stand by. Efter hela "här-får-du-lavemang-säg-god-bye-till-din-värdighet-proceduren" fick jag tre nålar i skallen (Whisky-pinnen) men det var inte till någon större hjälp. Då fick jag den något mer effektiva TENS till min hjälp. Men så fick jag en värk som i princip höll i sig i tio minuter och då plockade BM fram det tunga artilleriet, en spruta morfin rakt in i skinkan. Jag har aldrig tagit droger och det här kommer definitivt inte få mig att börja, jag var HELT borta. Men inte tillräckligt borta för att känna av nästa tio minuters värk som vägrade ge sig. Då äntligen fick jag klartecken på att få komma in på förlossningen. En välmenande sköterska kom in med en rullstol och frågade om jag kunde "hoppa upp". Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men det var nog inte särskilt trevligt. Till slut la de mig på en brits och körde mig genom receptionen över till Förlossningen.
Jag SKREK hela vägen. Nu när jag tänker på det så här i efterhand framstår jag lite som en mad person men just då var det helt utom min kontroll.
Inne på förlossningen fick jag äntligen bekanta mig med Lustgastuben och jisses vilka bra kompisar vi blev. Jag tror inte jag släppte den där masken en sekund från det jag fick den i mina händer. Att ta lustgas var lite som att uppleva sin första fjortisfylla igen. Så jag svävade mellan gamla minnen från en svunnen tonår och tillbaka till nutid och det faktum att jag låg och födde barn. Märkligt, man kände sig liksom lite "busig", som om man gjorde något man inte får eller borde.
Krystvärkarna som alla pratar om som en lättnad när de väl kommer var för mig det värsta. Vid det här laget var jag helt slut eftersom öppningsskedet gått så fort (Epiduralen "missade" jag, det var för sent för den när jag väl kom in på Förlossningen) och jag kände inte riktigt att jag mäktade med. När min svärmor väntade min man gick även hon tre veckor över tiden innan hon blev igångsatt. Men maken var inte särskilt sugen på att komma ut och till slut blev det akut kejsarsnitt eftersom han höll på att stryka med. Eftersom våra graviditeter varit så lika hela vägen var jag livrädd för att det inte skulle fungera i slutskedet och att samma sak skulle upprepa sig för mig som för min svärmor.
Så till slut, efter en halvtimmes (?) krystvärkar då jag skrikit som en stucken gris utan resultat bestämde jag mig:
- Nu ska ungen UT!
Så jag slutade skrika och krystade för kung och fosterland.
Och ut kom han.
Klockan 13.22 onsdagen den 21:a april 2010!
Fick en och en halv timmes sömn innan jag vaknade av att värkarna började komma igång. Ringde maken som var på plats runt halv sju på morgonen och strax där efter drog cirkusen igång på allvar. Själva förlossningen är för mig ganska luddig. Jag hade sinnessjukt ont, och var samtidigt lite chockad. Dels för att det gjorde SÅ ont, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, och dels för att jag hanterade smärtan så dåligt. Jag har normalt sett en ganska hög smärt-tröskel och jag tycker att jag känner min kropp bra men det här gick absolut inte att kontrollera.
De första timmarna var jag kvar på Prenatal, Förlossningen hade fortfarande fullt upp men det var bara positivt för på Prenatal fick jag en egen barnmorska som hela tiden stod på stand by. Efter hela "här-får-du-lavemang-säg-god-bye-till-din-värdighet-proceduren" fick jag tre nålar i skallen (Whisky-pinnen) men det var inte till någon större hjälp. Då fick jag den något mer effektiva TENS till min hjälp. Men så fick jag en värk som i princip höll i sig i tio minuter och då plockade BM fram det tunga artilleriet, en spruta morfin rakt in i skinkan. Jag har aldrig tagit droger och det här kommer definitivt inte få mig att börja, jag var HELT borta. Men inte tillräckligt borta för att känna av nästa tio minuters värk som vägrade ge sig. Då äntligen fick jag klartecken på att få komma in på förlossningen. En välmenande sköterska kom in med en rullstol och frågade om jag kunde "hoppa upp". Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men det var nog inte särskilt trevligt. Till slut la de mig på en brits och körde mig genom receptionen över till Förlossningen.
Jag SKREK hela vägen. Nu när jag tänker på det så här i efterhand framstår jag lite som en mad person men just då var det helt utom min kontroll.
Inne på förlossningen fick jag äntligen bekanta mig med Lustgastuben och jisses vilka bra kompisar vi blev. Jag tror inte jag släppte den där masken en sekund från det jag fick den i mina händer. Att ta lustgas var lite som att uppleva sin första fjortisfylla igen. Så jag svävade mellan gamla minnen från en svunnen tonår och tillbaka till nutid och det faktum att jag låg och födde barn. Märkligt, man kände sig liksom lite "busig", som om man gjorde något man inte får eller borde.
Krystvärkarna som alla pratar om som en lättnad när de väl kommer var för mig det värsta. Vid det här laget var jag helt slut eftersom öppningsskedet gått så fort (Epiduralen "missade" jag, det var för sent för den när jag väl kom in på Förlossningen) och jag kände inte riktigt att jag mäktade med. När min svärmor väntade min man gick även hon tre veckor över tiden innan hon blev igångsatt. Men maken var inte särskilt sugen på att komma ut och till slut blev det akut kejsarsnitt eftersom han höll på att stryka med. Eftersom våra graviditeter varit så lika hela vägen var jag livrädd för att det inte skulle fungera i slutskedet och att samma sak skulle upprepa sig för mig som för min svärmor.
Så till slut, efter en halvtimmes (?) krystvärkar då jag skrikit som en stucken gris utan resultat bestämde jag mig:
- Nu ska ungen UT!
Så jag slutade skrika och krystade för kung och fosterland.
Och ut kom han.
Klockan 13.22 onsdagen den 21:a april 2010!
Kommentarer
Postat av: Josefina
Tänk att alla förlossningar (och graviditeter också för den delen) är så olika! Du verkar sannerligen haft det jobbigt men det är tur att belöningen är så underbar i slutet av all den hemska smärtan. Det är ju jobbigt också att måsta byta avdelningar mitt i det hela. Jag hade lite tur som var på förlossningen en helg då det var väldigt lite patienter inlagda vilket gjorde att jag kunde vara i ett och samma rum från och med att förlossningsarbetet kom igång till tre timmar efter Astrid kommit ut. Man får vara tacksam för sånt!
Fint att du delade med dig tycker jag.
Hoppas ni har det mysigt, du din man och er lilla pojk.
Kram Josefina
Postat av: Marie
Tack - vad söt du är!
Pratade med en kompis idag. Hennes första förlossning tog 25 timmar. Och om mindre än 2 veckor är det dags för barn nummer 2... och 3!
Tvillingar!
Tänk dig att behöva klämma ut en till när du precis är färdig med den första.
Där ligger man liksom i lä - ha ha!
Hoppas att allt går bra för dig med!
KRAM
Trackback
