.

De senaste veckorna har Kotten gått igenom en utvecklingsfas som har tärt både på honom och hans mamma.
Från att ha sovit nästan hela nätterna igenom började han helt plötsligt vakna 4-5 gånger per natt. Ibland kunde han dessutom få för sig att det var en god idé att stiga upp klockan fyra på morgonen så då kunde jag ägna en timme åt att få honom lugn igen.
På dagarna sov han inte så mycket heller, det snittade cirka en timme om dagen.
När han väl hade sovit vaknade han ganska ofta och var på ett mer än lovligt gnälligt humör, ingenting jag gjorde fick honom att bli gladare och det var bara så jobbigt.
Hans vakna tid krävde han min uppmärksamhet non stop. Gud nåde om jag bestämde mig för att tex klä mig eller kanske borsta tänderna!
Cirka två, tre veckor höll den här fasen på och i slutet var jag helt utmattad. Det var inte helt ovanligt att jag ringde maken och skällde och gapade.
Inte helt schysst men någonstans var jag ju tvungen att göra av min frustration.
I Stockholm vände det äntligen och nu är vår goa bebis gladare än någonsin.
Han pratar, skrattar och springer runt i sin gåstol. Där emellan sover han 1-2 timmar åt gången och vaknar och är på ett strålande humör.
Underbart!
Jag kan bara säga att jag hyser en helt ny respekt för ensamstående föräldrar och föräldrar till kolikbarn.
Vilka hjältar!
Själv klarade jag som sagt med nöd och näppe 3 veckor utan att hamna på hispan... :)


Happy Kid i högt älskad gåstol!