När man går på knäna och tänker va fan har jag gjort!?

Jag insåg att första tiden i Stockholm skulle bli tuff, så mycket förstod jag. Inga nära vänner på armlängds avstånd, ingen syster tre busshållplatser bort, ingen mamma och pappa i en förort på bekvämt avstånd.

Bara jag, maken och Kotten. Och makens nya jobb. Som i början, och säkert ett tag fram över kommer innebära ganska långa arbetsdagar. Så mycket visste jag. Men lägg där till en väderlek som bjudit på kompakt grå massa sen dag ett (undantaget en soldag), att alla potentiella mamma-friends är bortresta, att hyresvärden vägrar att besvara våra mail gällande när de tänker tömma sitt förråd så att vi kan sluta använda vardagsrummet som ett (förråd alltså) och sen toppar vi allting med en dos vinterkräksjuka till både mig och Kotten.

Då är det liksom lite svårt att fortfarande tänka positivt. Faktum är att det enda jag kunde tänka denna eftermiddag var: nu skiter jag i det här, nu packar jag min väska och flyttar hem till mamma och pappa. Det tänkte jag ända tills maken kom hem. Han har en förmåga att lätta upp saker och ting min man. Och trots att Kotten valde att avsluta denna dag med att gallskrika sig till sömns känns det ändå så mycket lättare att ta tag i när man är två!


Sommaren har aldrig kännt så långt borta.
Men mannen är tack och lov fortfarande nära...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0